Simple Mail Transport Protocol (SMTP)

Simple Mail Transfer Protocol (SMTP) är ett kommunikationsprotokoll som används av e-post-servrar. Med SMTP är det möjligt att leverera post även när det finns ingen direkt förbindelse mellan avsändaren och mottagaren.

E-post behandlas på ett särskilt sätt i domännamssystemet: Medan de flesta tjänsterna är associerade direkt med en IPv4- eller IPv6-adress, skickas e-post till servrar som nämns av särskilda MX-poster.

För förbättrad feltolerans lagrar e-post-servar sedvanligt de mottagna meddelanden i upp till en vecka tills de kan levereras vidare. En server kan vara tillfälligt otillgänglig eller utrymmet för mottagarens brevlåda kan ha togit slut. Vanligtvis ska sådana problem upplösas inom några dagar.

Domännamn kan vara associerade med flera MX-poster, så att när den primära servern är belastad kan andra servrar används.

E-post är extremt robust tack vare dess distribuerad, feltolerant och köbaserad implementation.

Skräppostproblemet

Med internets kommersialisering under 1990-talet, gjordes en olycklig iakttagelse att e-post är ett billigt sätt för en sändare att nå ett stort antal mottagare, av vilka en tillräckligt stor del ska ta emot erbjudanden eller falla öffer för bedrägerier.

Så sent som i början av 2000-talet fanns det SMTP-servrar som var vidöppna för hela världen. De tog emot e-post som påstår sig vara från vem or var som helst och till vart som helst. Skräppostare kunde utnyttja fritt lagringsrymmet för e-postköer som betalats av andra, och mottagare hade det svårare att hindra skräpposttrafiken, för det skulle anlända från ett mycket stort antal SMTP-servrar.

Långt in på 1990-talet hade ett typiskt europeisk universitet sitt eget klass B adressblock (x.y.0.0/16, 65,536 adresser) och dela det i småare block, ett för varje fakultet eller avdelning. En statisk adress var manuellt konfigurerad i varje arbetsstation eller server som typiskt körde en kommersiell version av Unix eller den stigande stjärnan GNU/Linux. Varje arbetsstation skulle också köra en egen SMTP-server som kommunicerade direkt med internet. Det fanns inga brandvägg, NAT eller VPN. De enda centraliserade komponenter var den primära SMTP-servern och några avdelningsservrar som skulle lagra meddelanden falls en personlig arbetsstation av någon forskare råkare vara avkopplad.

Med framväxten av POP3 och IMAP blev det mer bekvämt att läsa e-post från en server. Det behövdes varken någon fjärravslutning till en VAX/VMS- eller Unix-arbetsstation eller server eller kommandon som läser e-post från dess filsystem. Mobila arbetsstationer och trådlösa nätverk tvingade en övergång till mer centraliserad infrastruktur. Manuellt konfigurerade statiska IP-adresser byttes mot dynamiska IP-adresser från BOOTP och senare DHCP, och användare var tvungna att byta till dedikerade e-post-servrar. Intressant nog har DHCP ingen kännedom av e-post-inställningar; de måste sättas manuellt.

Fram till tidigt 2000-tal förväntades e-post vara en grundtjänst från internetuppkopplingsleverantörerna. I dag kunde man byta leverantörer flera gånger om dagen (tänk om mobilapparater och WiFi), och e-posttjänsten kunde levereras av ett helt annan företag.

Ta emot bara åt eller från egna användare

Den nuvarande praxisen är att en SMTP-server bara accepterar meddelanden från andra SMTP-servrar eller oautentiserade användare åt adresser som den är ansvarig för.

Slutanvändare ska sända sina meddelandena via en SMTP-server som tillhör deras tjänsteleverantör. Vanligtvis behövs en TLS-uppkoppling, ett användarnamn och ett lösenord.

Förr i tiden var det vanligt att sända skräppost via kapade apparat i hemnätverk. Nuförtiden skulle det förhindras till exempel av Traficoms Föreskrift 67 om televerksamhetens informationssäkerhet, som ålägger tjänsteleverantörer att blockera konsumentklassade internetanslutningar från att ansluta direkt till offentliga SMTP-servrar utanför tjänsteleverantörens nätverk.

Således måste man praktiskt taget skicka e-post via leverantörens SMTP-server. Detta möjliggör effektivt skydd mot skräppost. De mottagande servrarna ofta uttnyttjar DNS-baserade blockeringslistor av servrar som misstänks att leverera skräppost.

Skilj från skräppost: SPF, DMARC, DKIM

Några av de mest effektiva sätten att bekämpa skräppost är DMARC och DKIM, som har till stor del ersatt den gamla SPF. Alla är baserade på TXT-poster i DNS.

Varför ser många webbmejl-användare mina meddelanden inte?

Många e-post-tjänsteleverantörer artificiellt fördröjer eller klassifierar som skräppost några meddelanden som inte följer dessa riktlinjer.

Det första sändningsförsöket kan tillfälligt avvisas, och sändaren förväntas att pröva på nytt senare. Ett senare försök från samma adress eller med samma metadata kan släppas igenom. Idéen är att inte alla skräppostare kommer att implementera meddelandeköer enligt specifikationen, vilket betyder att en del av skräp kan avvisas effektivt.

De mottagna meddelandena kan fortfarande bli identifierade som skräp, till exempel om avsändaren saknas från mottagarens adressbok.

För att internet är ett distribuerat system, sker förbättringar gradvis och övergångsperioderna kan vara långa. Precis som HTTP har ersatts av HTTPS, kommer övergången till DMARC och DKIM så småningom att slutföras.

Exempelvis finns det en TXT-post för 208.fi enligt SPF, som indikerar adressen till den avsändande e-post-servern. Så kunde en mottagande server enkelt avvisa meddelander som verkar komma från en fel adress.

Tänk om en mottagare av ett meddelande som skickas från 208.fi använder en tjänst som vidarebefordrar samtliga meddelanden till en slutadress B? I detta fall ska A nog märka att meddelandet kommer från 208.fis e-post-server. Men servern för B skulle märka att A sänder någonting i namnet av 208.fi utan att vara listad!

Detta designfel av SPF löstes av DKIM: Den ursprungliga avsändaren kommer att signera innehållet av meddelandet med sin privata nyckel, vars motsvarande offentliga nyckel är tillgänglig från DNS. Till exempel indikerar TXT-posten mail._domainkey.208.fi den offentliga nyckeln av servern mail.208.fi. Den mottagande servern kan kolla om meddelandet innehåller en DKIM-Signature som motsvarar innehållet och den offentliga nyckeln.

Vad händer om ett meddelande skickas i god tro från 208.fi till en mottagare som använder en vidarebefordringstjänst X som skickar meddelandet till en miljon vidare adresser? Kunde mail.208.fi hamnas i några DNS-blocklistor? (Vidarebefordningstjänsten X skulle väl blockeras.)

SPF-posterna kompletteras med eller har ersatts med DMARC-poster, som indikerar hur meddelanden som har identifierats som skräppost önskas att behandlas. Det är vanligt att begära notiser. Administratören skulle undersöka och svara på notisen om det behövs, lovande att ta itu med situationen. Så skulle en blockering undvikas.

Den korrigerande åtgärden beror på situationen. Om klagomålet är om en enskild användare, kunde kunden kontaktas för att lösa situationen. I ett extremt fall är det möjligt att tillfälligt blockera sändning av ytterligare meddelanden.